Jag sörjer...

I tre år har jag kamperat ihop med min älskling på banorna och nu har "han" lämnat mig. Eller rättare sagt har jag lämnat bort (sålt) honom.
Nej, jag talar inte om någon häst-utan om min tävlingsbil.

En helt underbart bmw. Jag köpte den för tre år sedan. Tyckte först han var lite dyr, men så fort jag såg honom för första gången var jag såld.
Det blev en snabb affär.

Visst gick det inte så bra i början, men sakta kom vi allt bättre överens och jag fäste mig snabbt vid honom.
Varje gång var kom hem till föräldrahuset stegade jag direkt mot garaget för att gå in och hälsa på älsklingen...

Visst bråkade vi ibland. Jag har slått på hans plåt otaliga gånger när han sterat emot och inte lyckats hålla sig kvar på banan ( för det kan väl inte vara mitt fel att jag snurrade av eller låste bromsarna i en kurva, eller?)

Förra året blev han hänging och i vintras fick han spendera flera månader på "sjukhus" med två skickliga "doktorer" som fixade till honom. De tog hand om motorn, växellådan och kopplingen. Han blev som på nytt född!

I år vann vi ett mästerskap ihop! Men bara ett par dagar senare var det dags att ta farväl...

Jag fick bra betalt för honom och försäljninge var bestämd sedna länge. Hans nya ägare är en advokat från Stockholm. Han har tidigare tävlat med en annan bil och är så glad över sitt nya fynd!

Det kändes väldigt tomt att åka hem utan honom i helgen... han fick en avskedkyss på motorhuven.

Men jag tror ändå han får det bra. Felix, den nye ägaren, kommer ta god hand om honom. Han kommer köra honom nästa säsong och i vinter kommer han få stå inne i ett fint garage med kompisar.

Nästa år kommer jag hälsa på honom varje tävling och följa hans framfart.

Men visst sörjer jag... det känns tomt.

Men snart kommer en ny leksak att finnas i mitt garage, en ny liten racer att träna upp!