Racingblogg!

Hej!

Nu har jag startat upp en ny blogg inför racingsäsongen 2006.
Vill ni följa mig och mina systrara på de nordiska racingbanorna i sommar så surfa in på:

http://hagmanracing.blogspot.com/

Första snön!

I dag såg jag snö för första gången!
På väg mot bussen efter helgens match i Kumla jublades det på väg ut till bussen, inte bara för vår smått otroliga vänding i slutsekunderna, utan också för de vita dunen som virvlade mot marken.
Det snöade rätt rejält en bit av vägen hem. Så mysigt!
62 dagar kvar till julafton!

Skön poäng!

God kväll!
Ville bara notera att ibland är idrott underbart.
I dag spelade "mitt" innebandylag-Östra SK- match i Kumla (mitt emot anstalten vilket ledde till en del skämt om motståndarna...)
Hur som helst har säsongen inletts tungt med bara en poäng på fyra matcher.
Kumla var serieledare och nu skulle allt vända!
Enligt planene tog vi ledningen med både 1- och 2-0.
Men så, liksom det spöket som jagat oss i serieinledningen, tappade vi matchen. Hemmalaget gick till 2-2 och sedan ända upp till 4-2... det var tunga miner.
Med 17 sekunder kvar av matchen satte vi 3-4.
Ett litet hopp tändes men de sista sekunderna höll på att rinna ut.
I samma sekund som klockan slog över på 20.00 och domaren blåste av matchen satte vi 4-4!
"Sune" som var tjejern som satte de båda målen betäcknas numera "Kung" Sune eller "Sessan" Sune om vi ska skilja på könen...
Ibland kan en poäng kännas som seger och ibland är idrott helt underbart!

Jäkla väggar!

Eftersom jag känner mig tvungen att avreagera mig någonstans så får det bli här.
Så: jag hatar betongvägar! Eller ja, vad det nu är för material i de väggar som inte går att borra i med normal borrmaskin.
Nu var det "sagt", skönt även om inte någon lyssnar när jag beklagar mig...

Här är ändå historien bakom min frustrerabde tisdagskväll...
Har bott i min lägenhet i tre månader nu och i drygt två av dem väntat på att få hit en slagborrmaskin för att ens kunna få upp gardiner...
Jag lyckades med det i går, jippi!

Pappa fyllde 55 och fick lämpligt en slagborris i gåva-som jag givetvis lade beslag på på sekunden...

Allt bra så långt, styrkt av gardinuppsättningen var jag ladda inför tavlot, hyllor och designade ljusstarkar-äntligen skulle det upp!
Men icke sa nicke... trots en allts¨splitt ny maskin-ett splitt nytt borr och en vilja av stål så var det omöjligt!

Väggen är som sten, man kommer en bit och sen är det stopp.
Efter ett par klagande samtal till far och pojkvän med svar...ja hjälper dig nästa gång jag är där... var jag än mer beslutsam att det här klara jag själv!

Efter den övertygelsen, som jag givetvis inte höll tyst om, känns det nu riktigt tungt att tvingas lägga maskinen åt sidan utan några nya tavlor på väggarna..

Så-jag hatar betong! Nästa gång ja byter lägenhet ska lätta väggar vara lika högt upp på listan över måsten som stora garderober.

Någon som har ett tips hur jag ska bemästra de väggar jag ändå måste leva med tills det är dags för flytt?

Ha det fint!

Boo.com - en imponerande vision

Nu har jag läst mig igenom den helt osannolika boken Boo.com.
Jag antar att min första tanke är den samma som de flesta känner: hur kunde det gå så långt?

De hade ju så många experter inom olika områden knutna till sig och ändå var det ingen som drog i handbromsen.
Att spendera 135 miljoner dollar på 15 månader är ju nästan imponerande.

Men istället för att babbla om de misstag som gjordes så vill jag påstå att jag har en viss förståelse för trions agerande.
Så här är det, inom en snar framtid ska jag själv starta upp ett företag. Jag ska driva mitt racingteam som en enskild firma för att underlätta arbetet och i samma veva lära mig grunderna för hur ett företag ska skötas.
Jag har givetvis spenderat åtskilliga timmar på att fundera över detta. Hur ska jag få in pengar och så vidare.
Och vilka planer jag tillverkat i huvudet vill jag lova!
Sena kvällar då sömnen inte vill komma, då kan jag övertyga mig själv om att mina högt flygande planer skulle kunna ta mig ända till en miljonsatsning i STCC.
Dessbättre har jag någon som på morgonen får mig att inse att gårkvällens STORA och lysande idéer kanske inte är riktigt så bra och lättgenomförda som de då kändes.

Ernst, Kajsa och Patrik hade visserligen säkert skeptiker, men de hade varandra också. De sporrade varandra och fick varandra att verkligen tro att de högstflygande idéerna skulle fungera. De ville ju så gärna!

När väl idéen började bli verkligen fick de ett sådant fint gensvar från investerare och andra att de förstås fick rejält med vatten på sin kvarn, för att använda ett populärt uttryck.
När företaget väl var i farten var deras livsstil så tillfredställande att ingen ens ville börja fundera över hur fort allting egentligen gick. Visserligen naivt, men kanske förståligt.
Visst känns allt rejält överdrivet, men alla är olika och vissa nöjer sig inte med det lilla tydligen.

Ok, vi vet alla hur det gick och kanske ska ingen av de tre svenskarna hyllas för sina insatser eftersom många förlorade pengar och jobb.
Men jag är ändå imponerad över deras vision, deras stora vilja, beslutsamhet och förmåga att ta sig fram i affärsvärlden. Personligheten är långt viktigare än vad många tror och dessa tre hade vad som krävdes i just rätt läge.

Att man sedan blev fartblind och förlorade kontrollen utan att ens märka det känns tråkigt tycker jag.

Oj, 400 ord tog slut fort, dags att avrunda. På återseende!

Jag sörjer...

I tre år har jag kamperat ihop med min älskling på banorna och nu har "han" lämnat mig. Eller rättare sagt har jag lämnat bort (sålt) honom.
Nej, jag talar inte om någon häst-utan om min tävlingsbil.

En helt underbart bmw. Jag köpte den för tre år sedan. Tyckte först han var lite dyr, men så fort jag såg honom för första gången var jag såld.
Det blev en snabb affär.

Visst gick det inte så bra i början, men sakta kom vi allt bättre överens och jag fäste mig snabbt vid honom.
Varje gång var kom hem till föräldrahuset stegade jag direkt mot garaget för att gå in och hälsa på älsklingen...

Visst bråkade vi ibland. Jag har slått på hans plåt otaliga gånger när han sterat emot och inte lyckats hålla sig kvar på banan ( för det kan väl inte vara mitt fel att jag snurrade av eller låste bromsarna i en kurva, eller?)

Förra året blev han hänging och i vintras fick han spendera flera månader på "sjukhus" med två skickliga "doktorer" som fixade till honom. De tog hand om motorn, växellådan och kopplingen. Han blev som på nytt född!

I år vann vi ett mästerskap ihop! Men bara ett par dagar senare var det dags att ta farväl...

Jag fick bra betalt för honom och försäljninge var bestämd sedna länge. Hans nya ägare är en advokat från Stockholm. Han har tidigare tävlat med en annan bil och är så glad över sitt nya fynd!

Det kändes väldigt tomt att åka hem utan honom i helgen... han fick en avskedkyss på motorhuven.

Men jag tror ändå han får det bra. Felix, den nye ägaren, kommer ta god hand om honom. Han kommer köra honom nästa säsong och i vinter kommer han få stå inne i ett fint garage med kompisar.

Nästa år kommer jag hälsa på honom varje tävling och följa hans framfart.

Men visst sörjer jag... det känns tomt.

Men snart kommer en ny leksak att finnas i mitt garage, en ny liten racer att träna upp!

Borra i kroppen kanske inte så dumt...

Tänkte att det kanske var dags att uppdatera lite och eftersom jag inte har något av vikt att skriva så svamlar jag väl bara lite...

I går blev jag riktigt sur på mig själv. Kom hem från skolan vid kvart i sex. En halvtimem senare skulle jag vara på plats för innebandyträning. Dum som jag är fanns bara tanken på mat!

(Jag har någon slags panikkänslan när jag inte ätit på många timmar-som om jag skulle svälta om jag inte fick mat i mig på en dag... för att inte snacka om den hemska känslan när man är hemma hos någon kompis och plöstligt blir hungrig utan att ha tillgång till mat, hemska tanke...)

Så, mat var det primära. Jag slängde ihop lite ris, värmde vårrullar och skopade in. Effektiv som jag lyckades vara så satt jag fem över sex i bilen på väg till träning.

Eftersom jag på nytt lyckades köra fel (trots att jag åkt samma väg i flera månader-snacka om trögt lokalsinne, men kommer man från en ort som inte ens äger varken en enda rondell eller rödljus så blir det väl så) så var jag inte framme förrän tjugo över sex.

Då var det dags att dra på löparsklorna för en halvmils joggingtur som uppvärming.
Tros ni jag mådde illa! Det kändes som jag svalt ett par kubik luft och i varje räddning/kast (jag är målvakt) som jag senda gjorde var jag nära visa hela laget vad jag käkat...

Kändes som jag ville borra ett hål rätt in i bröstkorgen för att ta ut luft eller vad det var som låg där utan att få plats.

Det får mig att tänka på antiken då man borrade i huvudet på folk med huvudvärk... jag förstår den nu.

Mina tankar om "The triumf of the nerds..."

Först en liten mini-reflektion av mindre värde – cola, snabbmat och en något motbjudande brist på hygienansvar- trodde det bara var en olyckligt vald livsstil. En svit av för mycket tid framför datorskärmen - en flykt från ett hälsosamt liv. Nu förstår jag att det är ett kulturarv i datorkretsar. En hyllning till de ursprungliga hackers-folket.

Förlåt mina fördomar.

Det är ju riktigt häftigt det här med datorns utveckling, enormt egentligen. Tillverkarna lyckades verkligen få fram en produkt vars efterfrågan var enorm... utan att egentligen veta om det.
Själv har jag aldrig fattat hur en dator kan fungera. Inte heller hur en tv kan fungera eller ens en radio. Alltså jag förstår ju hur de fungerar, men jag är riktigt imponerad över hur någon kom på det från början. Snacka om tankverksamhet...
Hur som helst, genierna kom på hur, men det som förundrar mig än mer är antalet köpare. Hur kan så många ha varit intresserade av att köpa en sådan oanvändbar och hyfsat dyr sak som Altair? Finns det så många "nördar"? Tydligen... man undrar ju om dessa verkligen var särskilt nöjda över sitt inköp. Så här utifrån känns det ju som en rätt onödig pryl. Kanske som en statusgrej då möjligen.

Så till en helt annan fundering - Microsoft. Jag är så imponerad av deras agerande.
De sålde till IBM- förstås- men var smarta nog att inte fästa sig vid bara ETT företag. Gates och co. gick vidare och utvecklade nytt. Sedan var de starka nog att stå emot jätten IBM, att bryta med dem och istället jobba med Appel.
Det jag funderar över är om detta händer ofta, jag menar att ett företag arbetar för konkurenter? Känns inte så i dagsläget.

Som avslutning måste jag ju bara kommentera det här med stulna idéer hit och dit.
Det är ju nästan fruktansvärt att veta att alla snott från alla. Man undrar ju verkligen vilka som egentligen borde varit miljonärer med tillhörande ära.
Man kan tycka synd om vissa, men nej - egentligen inte. Den starkaste och smartaste vinner, så ser jag det.
Det fanns många som kunde tagit patent på sina "uppfinningar", men som inte gjorde det - synd för dem.
Gates och hans team, liksom Steve Jobs- det är smarta grabbar det!
De utnyttjade "systemet" och vann.

The winner takes it all like Bill´s basketballteam would sing...